Idag hade vi en liten släktträff på pappas sida. Det var hans två systrar med barn och barnbarn och respektive.

Björn har träffat sina tremänningar för första gången på min sida av släkten. Och alla nästan i samma ålder. Så roligt att träffa alla. Det var så länge sen sist.

Vi var på Selets bruk här tog dom fram järn och smälte i kolmilor för länge sedan. Våra förfäder kom hit från Dalarna nån gång under 1800-talet för att arbeta. Dom bodde i Alträsk och senare flyttade dom till Åskogen. Jag är 5e generationen i Åskogen i mitt släktled. Och tänk att Björn är 6e. Jag tycker det är så häftigt.

Tänk att här jobbade och slet dom. 1878 var Selets bruk troligtvis Norrbottens största industri- och arbetsplats. Idag är Selets bruk ett naturskönt naturreservat med anor ända ifrån 1700-talet. Det är en vacker idyll och man har så svårt att föreställa sig kalhyggena som var här bland alla kolmilor.

Enligt uppgifter förbrukade produktionen vid masugnen i Selet ca 7 miljoner liter träkol/år. Kolet hämtades dels från brukets egen skog, men även från skogar som finns inom en 2,5-3 mils radie kring Selets bruk, vilket omfattar området vid Alträsket.

Gjorde lite research på nätet. Det har tagit drygt 93 dagsverken för att producera enbart en kolmila. Därmed har det gått åt mellan 4836-9300 dagsverken (beroende på kolmilans storlek) enbart för den årliga kolframställningen till Selets bruk. Därtill kommer arbetskraft för arbetet på själva bruket. Selets bruk bör med andra ord ha varit en stor arbetsgivare.

”Brukshanteringen i Selet var igång i olika former fram till år 1895. Det handlar därmed om 95 års behov av kolved och träkol till bruket. Om man utgår från Malmkommissionens beräkningar från början av 1900-talet krävdes 1210,3 hektarskog för att utvinna den kolved som behövdes under dessa år, totalt 1 236 900 m3 kolved. Antalet kolmilor som behövts för att tillgodose Selets bruk med kol under dessa år bör uppgå till mellan 4940-9500, beroende på kolmilornas storlek. Därtill kan kolbottnarna naturligtvis ha använts mer än en gång. Om man antar att kolmilorna återanvänts 3 gånger bör antalet kolbottnar ligga mellan 1646-3167 stycken.”

Selets bruk tillverkade främst tackjärn och stångjärn, men även manufakturer som spik, gångjärn, spishällar och separatorer framställdes.  Här arbetade alltså min farmors farfar. Kan inte ens föreställa mig de hårda livet. Men det är fascinerande minst sagt!

Björn och Anton tittar på forsen.

Bus med barnen.

Kaffe och annat gott vid eldstaden.

Här kommer lite fler bilder från Selets bruk.

Det är sååå mysigt och vackert här! Och tanken av att våra förfäder en gång för länge sedan har trampat på dessa marker gör det extra unikt för mig.
Från Dalarna upp till Norrbotten på den tiden var en lång resa.
Här började dom sitt nya liv.
Bildade senare familj i Åskogen – min kära barndomsby.
Och nu bygger vi upp vårat liv där.Vårat drömhus. Tänk när huset står klart och jag kan sitta och titta ut genom köksfönstret ner mot byn tvärsöver mot gården där allting började för ca 120-130 år sedan. Där Johan och hans fru bodde. Och sen nästa led Felix och Tekla med sina barn, min farmor och alla syskonen.
Och brevid vårat hus vi bygger gick min farmor som flicka med korna på sommarbete över till Svartbäcken tur och retur varje dag. En väl upptrampad kostig finns kvar på sina ställen där skogen har fått stå orörd genom åren. Det är så jag gåshud och nästan blir tårögd när jag tänker på de. Min farmor – Min älskade farmor Hulda har tillsammans med alla korna satt sina spår ett stenkast från vårat hus. Det är så vackert. Och stenen dom brukade sitta och vila på. Den stenen har jag suttit på många gånger bara för att på nåt vis få komma nära i historian. Nära min farmor. Farmor bodde även en period här i Selet som ungflicka hos sin syster Helga som jobbade på lärarinna.
Ja som sagt det var här på Selets bruk allting började.
Mycket har hänt sedan dess. Nya generationer, ett nytt rikt Sverige där ingen längre behöver oroa sig för hunger och svält.
Och jag är så glad att alla kunde samlas idag till denna släktträff det var så roligt att träffa alla. Och dessutom på ett hedrande sätt minnas våra förfäder som började bygga upp sitt liv här.
Att få vandra i samma fotspår. Jag är helt säker på att intill oss, även om det inte syns på bild står farmor och alla släktingar och ler mot oss. Håller om oss och som en varm sommarvinds smekning visar sin kärlek och ömhet till oss alla.