Nu har jag mer ”landat” efter den hektiska helgen som varit. I lördags var det inspelning med Svt Edit story där jag skulle lyfta fram jakten. Taxin kom och hämta mig på hotellet på lördag eftermiddag. Ja här står jag spänd och förväntansfull utanför tvhuset och väntar på att bli insläppt.

Säkerheten bara för att ta sig in var mer än jag trodde. Tvhuset är verkligen stort och jag såg bara en bråkdel av de.

Bompadraken!  😍

Inspelningen skulle egentligen börja kl 15 men tekniken hade strulat för dom under morgonen så de hela blev lite försenat.

En tjej som jobbar på Svt visa mig till sminket där jag fick bli lite tv sminkad. Sen satt vi i ett fikarum där godmorgongästerna brukar sitta och fika innan eller efter sändning. Satt och surrade om allt möjligt med den här tjejen och drack lite kaffe i väntan på inspelning.

Kände nervositeten stiga. Jag känner mig absolut inte mediavan. Och hela allt kändes så stort med Sthlm och svt så de byggdes upp nån sån där galet stor förväntan och prestige hos mig själv. Att jag inte får misslyckas och snavade på orden. Inte tappa bort mig och få blackout.

När jag gick igenom dom oändligt långa korridorerna mot studion kändes de lika pulshöjande som när man har en älg i sikte och ska precis till och trycka av.

Fick träffa Veronica som är redaktionschef på Svt Edit. Kamera folket gjorde i ordning tekniken. Och nu var jag måttligt nervös kan jag säga. Haha!

Fick sätta mig ner kameran började rulla och Veronica börja ställa frågor till mig om varför jag jagar, vad som gör mig till en stolt jägare osv osv.. Jag trodde jag skulle få ha mitt lilla manus att gå efter som var sammanfattat av mina egna ord från telefonintervjun och från de jag skrivit i min debattartikeln. Men nä nu skulle jag prata och svara på frågor helt fritt. Jag blev lite blockerad av min egna prestige så jag hade ganska svårt för mig tror jag. Så här i efterhand kommer jag knappt ihåg vad jag sagt! Haha! Ja så nervös var jag 😂 nä alltså jag fick total blackout! Känner mig besviken på mig själv för jag VET att jag kan så mycket bättre. Men de är ju känslan jag har nu efter alla omtagningar osv.. kan dom nu bara klippa och klistra å välja rätt så kommer de säkert bli ett bra inslag.

2.5 timma senare med omtagningar, olika filmvinklar och efter att ha suttit och spänt mig så var de över.

Kände mig som en urvriden disktrasa. Nu kunde jag äntligen pusta ut. Var en spännande skräckblandad förtjusning att få prova på de här. Hoppas bara slutprodukten nu blir bra! Men på nåt konstigt sätt tror jag ändå de 🙂 har för mig jag kände samma oro efter reportaget i nordnytt för några år sen. De tyckte jag blev jätte bra. Förutom att jag kan bli lite generad av att höra min egna röst på film. Men de tror jag är väldigt vanligt att folk generellt tycker när dom hör sig själv på film.

Efter mitt uppdrag var färdigt så fick jag en till taxiresa. Men nu bar det av mot min faster.

Jag minns jag satt i taxin och riktigt försökte tänka. Va fan hände nyss? Vad sa jag egentligen? 😂 haha alltså har jag skämt ut mig nu inför hela svenska folket. Ja tankarna snurrade. Så typiskt mig! Jag är ett sånt kontrollfreak så jag vill ju veta på en gång hur de blev innan dom ens hunnit börja klippa ihop de.

Väl hemma hos min faster kändes allting tryggt och lungt. Sen anslöt min kusin med hennes familj till middagen. Och jag fick känna ett otroligt lugn fyllt av värme från min familj. Jag var så himla trött vid de här laget efter dagen som varit så när Emilia och hennes familj åkte hem sen gick jag och la mig och somnade väldigt fort. Utan några som helst problem trots att det var lördagkväll utanför mitt sovrumsfönster.

Söndag morgon sov jag ut ordentligt. Åt en god frukost med faster och gjorde mig sen i ordning för att möta Fathima. En tjej jag träffa på Jokkmokksmarknaden i år. Som faktisk håller på att ta jägarexamen just nu. Vi tog en fika i de här gulliga torpet.

Riktigt härligt vårväder och lite vårblommor har börjat synas.

Kaffe och hembakade semlor smakade så bra! Var riktigt roligt att träffa Fathima och hennes son Sebbe igen 🙂

Sen skiljdes vi åt och jag gick hem till faster och åt lite lunch innan min taxi kom.

Och nu började nästa jobbiga grej som jag är absolut livrädd för. Flyga!

Ja ni ser ju själva.. De känns ju som man ska störta varenda gång.

Tur ändå de går ganska snabbt hem.

När jag började se vinterlandskapet träda fram med dess oändliga skogar blev jag så lycklig! Snart hemma!

Och så stod ytligare en taxi och väntade på mig. Sista resan innan jag nådde mitt slutmål. Hem till mina älskade pojkar!

När jag klev innanför dörren hem möttes jag av en super glad Björn och Anton. I bakgrunden spelades can you feel the love tonight med Elton John. (Dom hade precis sett lejonkungen.) Så mycket känslor sköljdes över mig på en gång. En stor varm familjekram fick jag och så stod vi där båda två med tårar i ögonen. Och en helglad liten pojk som som jag saknat så mycket under helgen. Ja dom båda två har jag saknat galet mycket! Det var ett stort puss och kram kalas. Jag kunde verkligen inte hålla tillbaka tårarna. Dom kom som i floder.

Pojkarna i mitt liv som mötte mig med så mycket glädje och kärlek i hallen. Hela den känslan är obeskrivlig. Den kärleken är så stor och sårbar. Den kärleken är det största vi har.

Efter den här sthlmshelgen som mest har bestått av ångest (flygresorna) och nervositet (inspelningen) så var det så himla skönt att komma hem till de som är min trygga punkt här i livet. Min familj,  mitt hem, min omgivning. Mitt tempel. Mitt liv. Men är ändå väldigt tacksam för den här möjigheten jag fick. Tacksam för resan med hotellvistelse och allting. Jätte stort tack ! Nu väntar jag med spänd förväntan på att få se min story på Svt Edit. 🙂