Mina skuldkänslor

Att skuldbelägga sig själv för något man inte rår för är tungt. När andra gör det åt en är det fruktansvärt.

I somras blev min pappa sjuk. Det började med nånting som han sa var vanlig magsjuka. Och vi reflektera inge mer åt de. Han var sängliggandes i 2 dagar och kräktes. Efter andra dagen tog mamma blodtrycket på honom och då blev de snabba ryck till sjukhuset.
Efter undersökningar och röntgen kommer läkaren in med domen -Stroke.
Jag minns att hela rummet börja snurra. Det kunde inte vara sant. Min pappa som är frisk som en nötkärna och alltid varit så aktiv, brukar ingen tobak eller alkohol. Hur kunde han drabbas av nåt sånt här?! Helt ofattbart. Min älskade fina pappa låg där på sängen och var helt borta. Svarade konstigt på frågorna läkaren ställde. Orkade knappt prata. Han hade dessutom inte dom där klassiska stroke symtomen så det var en chock för oss alla.

20130214_091529

Där och då började jag direkt tänka att det var mitt fel. Helt befängt egentligen.
Men jag tänkte att det var husbygget som tagit stryk på hans hälsa.
Vi timrade upp huset tillsammans jag och pappa. Men naturligtvis blev det att han timrade mycket på de själv då jag var med Björn som då var några månader. Vårat hus är det största han någonsin timrat. Tankarna började snurra.
Han är ju ingen ungdom längre direkt. Men arbetar i samma tempo som en ung.
Och att timra hus är fysiskt tungt. Ja jag la skulden på mig. Jag tänkte att hade jag bara köpt ett hus så hade de här säkert aldrig hänt. Jag malde detta i den mörkaste platsen mitt sinne kunde hitta trots att alla sa att det inte var mitt fel.
Jag vet idag att det är inte mitt fel. Det finns ingenting jag hade kunnat göra annorlunda för att rädda han från sin stroke.

2016-05-22 16.57.38 (2)

Pappa var inlagd ett par veckor på strokeavdelning. Jag for upp på bygget och tittade på de mästerverk pappa skapat åt mig och min familj. Det vi byggt tillsammans. Bara några dagar tidigare var vi här och jobbade på som vanligt. Som han och jag gjort så många gånger förr tillsammans. Vi hade så kul, vi gnabbades inte de minsta. Vi byggde och njöt av att sommaren äntligen var här.
Men så står jag där uppe på bygget i regnet plötsligt ensam och ser hur himlen öppnar sig och stormen börja rulla in. Så tvära kast livet kan göra tänkte jag. Salta tårar rullade ner från mina kinder och späddes ut med de söta regnvattnet som piskade i mitt ansikte.
Våra kaffemuggar hade blåst ner från bänken där vi för några dagar sen satt och fika.
Hans hjälm ligger slarvigt på betonggolvet och hans lyftkrokar hänger på bältet i en spik mot timmerväggen. Precis allting på bygget var pappa. Men pappa var inte där. Då visste ingen om han någonsin kunde bli helt återställd. Jag minns hur jag och Anton täckte med presenningar och sträva gavlarna så gott vi kunde inför den kommande stormen som också oroade mig då vi inte hade nå tak över huset.
Jag klandra mig själv så fruktansvärt mycket för hans hälsa. Jag mådde så otroligt dåligt och jag ville bara vakna från mardrömmen.
Men med tiden blev pappa friskare och fick komma hem. Jag började läsa på om stroke/blodpropp för att få mer förståelse och inblick i vad det är för sjukdom. Och med tiden slutade jag klandra mig själv.
Jag är så tacksam att han lever så det går inte att beskriva med ord.
20130321_083145

Jag vet att det är många där ute som snackar skit på ren och skär svenska.
Folk som inte känner mig eller min familj. Eller de som tror sig känna oss. Såna som har förutfattade meningar.
Den svenska avundsjukan. Den finns tyvärr runt oss alla. Folk börjar skvallra i sina stugor och kommer med falska påståenden som att mitt hus skulle ha tagit knäcken på min far. Och i sin tur bidragit till hans stroke.
En man kom fram och sa de direkt i mitt ansikte. I hans tonläge var de menat som ”skämt” …tror jag.. Förmodligen förstod han inte hur otroligt ledsen och sårande det var att höra med tanke på hur mycket jag har klandrat mig själv tidigare.
Men hur kan man ens skämta om sjukdom och lägga skuld om sjukdom på en annan människa? Hur kan man ens tro att det ska bemötas med leenden och skratt?
Dom orden han sa stack som en dolk rakt in i min själ.
Såklart är det ju inte många som är så här osmidiga (LÄS korkade) som vräker ut sig såna här elaka saker som då kanske var ”skämt”

Men jag är ju inte dum, nå vet jag att de talas om precis dom här sakerna när jag och min pappa kommer in i någons samtalsämne. Där uppe på knabben bygger dom sitt drömhus som är ”onödigt stort” Det finns säkerligen många där ute som tänker och pratar bakom min rygg precis de som den här gubben sa till mig idag. Att jag nästan tog död på min pappa med husbygget.
Dom här människorna som tror sig ”veta” allting om alla. Dom här människorna som kan allas sjukdomar som professorer. Dom hälsar säkert glatt på mig dessutom. Bara tanken av den falskheten gör mig äcklad.

Låt mig nu en gång för alla förklara vad en stroke innebär och varför det drabbade min pappa.

Stroke är ett samlingsnamn för hjärninfarkt och hjärnblödning. I Pappas fall fick han två proppar i hjärnan pga en förträngning i ett blodkärl i halsen. Man kan få en HJÄRTinfarkt eller en HJÄRNinfarkt pga de. I de här fallet blev det alltså en HJÄRNinfarkt.  En vanlig orsak till stroke är hjärt-kärlsjukdom, oftast åderförfettning. Och eftersom högt blodtryck finns i släkten på pappas sida. Och hans pappa dog av en hjärtinfarkt så är det troligt att det har med ärftlighet att göra. Sen kan sockret vara en bidragande bov som till många sjukdomar.
Dom som verkligen känner min pappa vet att han är förskonad från att känna stress.
Han har aldrig stressat upp sig över saker som en själv normalt skulle känna stress inför. Han har fått arbeta i sin takt med huset och jag har aldrig någonsin försökt pressa på honom detta. Det var någonting han själv ville göra för mig och min familj. Och jag har aldrig stressat på honom.

Så där har ni de. Förklaringen till sjukdomen och vad som orsakade den. Även förklaringen till varför det har tagit längre tid än vi trodde från början med husbygget.
För husbygget är förmodligen också ett hett samtalsämne hos vissa.
Ja de tar tid att bygga allt från grunden och de är en timring som tar längre tid än ett vanligt spantrat hus. Sen har vi en 1-åring som alltid kommer nummer 1 i vårat liv.
Så plus en del otur mitt i allt med stroken kan vi summera att så ser det ut.
Men vi kommer få de finaste huset. Och det får ta tid.
Det kan dom här gödselspridarna ta och skriva upp.

Men jag vill slutligen säga att jag vet att det finns ärliga och sanna vänner/bekanta som på riktigt är goda och önskar oss väl. Som inte tänker såna här tankar eller snackar skit. Man får försöka komma ihåg att de finns fler av er än av ”dom andra”

20130325_132148

Bilderna i inlägget är tagen allt ifrån 2013 när jag och pappa var kollegor och jobbade ihop. Och bilden på bygget är taget i maj/juni i år 2016.

Tack och Godnatt!

 

Om lenasoderberg

Jag heter Lena och är en tjej på 27 år. Jag och min familj håller på att bygga hus i min barndomsby Åskogen, 2 mil norr om Boden. Vi har en son född augusti -15 och är nu mammaledig. Men jobbar annars åt en byggfirma här i Boden. Mina intressen är friluftsliv av olika slag. Jaga, fiska, allt som har med naturen att göra! :), min familj och vänner, foto, pyssel och såklart min cockerspaniel pojke Charlie. Man kan säga att jag är en norrlandstös med skinn på näsan som gillar att bryta mot normerna :D Min blogg kommer mycket handla om det jag nyss skrev, Min vardag helt enkelt! :)
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Mina skuldkänslor

  1. Ola skriver:

    Fint skrivet Lena! Riktigt häftigt att bygga sitt eget hus 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s