Det är nu ca 2 veckor sen Peter visa mig hit. Den här dagen (tisdag) var det jag, pappa och Björn som gick hit. För er som inte läst tidigare inlägg om platsen så kan jag rekommendera er att göra det i följande länk. De gamla gårdarna på Rävaberget Så slipper jag upprepa mig varför detta är så spännande ställe.

Första biten var lite jobbig terräng för pappa att gå men de gick ändå jätte bra! Han gör framsteg varje dag efter sin stroke. Bilden ovan är en sån roligt formad gran. Man kan verkligen undra hur det kommer sig att det kan bli så här. Man stöter ju på såna här konstigt formade träd då och då i skogen. Pappa brukar säga att såna ska man inte hugga ner. Det är nåt vidskepligt över de hela. Bäst att låta bli då! 😉

Myrstackarna har ändrat form sen vi var här sist. De är grävt lite här och där.

Här är en till.

Förr var det säkert ängsmark här. Annars förstår jag inte varför dom levde just på Rävaberget.

Och täta granar som blandas med björkskogen.

Vi hittade en gammal spritflaska som hade några droppar kvar i sig gömd bland mossa och löv. Vet ej hur gammal den kan vara med på korken stod de vin och spritcentralens aktiebolag.

Det var alltså fyra gårdar här på Rävaberget har jag fått bekräftat. Men det är så länge sen så det är knappt så man ser grunden på många av de tidigare stugorna.
Här bodde släktet Vikström och min gammelfarmor Anna Dahl med sina föräldrar. Sen var de nån till jag inte minns namnet på.

Från att vara en rätt så grå dag började solen spricka fram allt mer. Och det blev så mycket ljusare och trevligare i skogen då.

Det är så himla fint och mysigt här. Det ser så inbjudande ut att bara ta av sig skorna och springa på den mjuka mossan.

Här är en utav som ”bättre” bevarade stugorna från denna tid då de bodde här.

Det ni ser mot stenen är en timmerknut av den enklare varianten så förmodligen var de nån ladugård eller liknande konstaterade pappa.

Var ett tag sen de bodde nån här. Tänk vad tiden kan göra.

Men så såg jag något glänsa till under mossa och ris. Då var de den här gamla skönheten jag hittade. Konstigt den inte var rostig. Men de är väl en rostfri bättre kaffepanna som de använde.

Undrar hur många kaffekoppar den här har serverat. Vi hängde upp den i alla fall så den inte helt skulle sjunka ner i glömskan där den låg.

Gunilla kom och mötte upp oss efter stigen. Som för övrigt är ett barnbarn till Olle Vikström som bodde här. Hon visade oss en annan grund intill som vi nog helt hade missat om hon inte hade visat den. Och i mitten i den insjunkna marken fick vi se denna vackra järnspis. Jag blev verkligen förälskad i den här. Sen är SÅ vacker! tänk om man bara hade kunnat ta den under armen med sig hem. På ett sätt när jag ser detta blir jag lite sorgsen. Men samtidigt så vackert på nåt vis. Där ligger den mitt i skogen bortglömd och med tiden ändrat färg och blivit mossig. Både vackert och sorgligt. En sån där vedspis skulle man haft i köket! Jag älskar ju gammalt ”skrot” som Anton säger. Fast för mig är de här absolut inget skrot!

Där vedspisen ligger bodde Olles bror Johan Vikström berätta Gunilla.
Här hitta jag också en gammal mjölkhink där botten hade rostat bort och lingonris börjar växa fram.

Man får ha ett tränat öga för att se att de är en gammal grund. Jag hade nog inte tänkt på de om det inte var för de faktum att vi var där ute för att söka gamla grunder. Jag och Peter som tidigare undrade vem som rådde om denna stuga. Och så visa de sig vara Gunilla Frisk. Det var så kul att mitt tidigare inlägg om Rävagårdarna nådde hennes vetskap. Så vi hade bestämt träff här. Gunilla och Östen hade gjort upp eld i stugan. En väldigt mysig och enkel stuga i otroligt vacker miljö. Dom berätta att dom brukar vara mycket här och framför allt på vårvintrarna. Inne i stugan var det varmt och gott. Tända ljus som gav ett mjukt varmt sken där inne samtidigt som ett doft surr från en radio spelade. Gunilla hade gjort kaffe, smörgås och bakat bullar. Ja det kändes hel festligt att komma in till de efter promenaden i den ganska så kyliga oktoberdagen.

Vi fikade och pratade. Jag mutade Björn med majskrokar och frukt så han skulle sitta still i famnen och inte springa och bränna sig mot den glödande kaminen.
Efter en trevlig fikastund gick vi allihopa till den sista man ser av en byggnad som låg lite längre ner.

Bäst bevarande byggnad som vi hittat. Jag tycker det är så fantastiskt när jag tänker på de. Att de här stockarna har människorna huggt med yxa, fraktat med hästar, timrat upp och använt under alla åren dom bodde där. Om jag inte minns fel flyttade väl sista familjen här ifrån kring 40-talet. Sen har de stått tomt och lämnat åt sitt öde. Men när de byggdes upp är svårt att veta. Men de är väldigt länge sen.

Jag undrar hur omgivningen såg ut när dom levde här. Jag tror dom hade ängsmark ända upp mot stugorna som ligger vid bergskanten och skogen hade dom bakom sig på berget. Dom fiskade säkert i Notträsk som inte ligger så långt ifrån.
Gunilla berätta att här var hon med sin mamma Astrid och plockade hallon förut. Hallonbuskar trivs ju kring ladugårdar, även hennes morfar Olle brukade cykla hit och plocka efter att dom hade flyttat från Rävaberget.

Eftersom dom som bodde här höll på med naturens läkemedelskonster så odlade dom mest troligt olika örter som var bra för olika sjukdomar.
En som kan de här med växter hade varit här och kollar kring gammelgårdarna och konstaterat att här finns spår än idag av ovanligare växter som förr användes som läkemedel. Tänk om man hade vetat vad man skulle söka efter. Och ha någon att fråga va växterna var bra till. Förr fanns det inte de mediciner vi har idag så dom fick tillverka egna kok ihop. Men det växer fortfarande i detta område. Men vad och vart de vet jag inte. Tycker bara det är så häftigt att veta de återkommer år efter år som vilken perenn som helst. Dom som odlade detta för länge sedan är döda och begravna sen lång tid. Men deras naturläkemedel eller delar av de som skulle bli naturläkemedel rättare sagt, de lever kvar in i våran högteknologiska värld fast vi ser de inte. Vi vet så lite om de. Förr kallade man detta elakt för svart konst. Men det är det ju verkligen inte. Det var kloka gummor och gubbar som i sin tur lärde upp näst kommande generation. Men sen tog de stopp. Det är så synd tycker jag!

Den gamla harven vi hittade tidigare fotade jag åter igen.

Solen lyste nu starkt och det som såg ut att bli en mulen dag i skogen blev en solig dag. Det vände så snabbt så jag hant inte med själv.

Pappa till höger Östen och Gunilla Frisk till vänster.

Björn somna på ryggen på tillbakavägen.
Och precis i början på stigen där vi kom från gammelträderna hittade vi grunden som var gammelfarmor Anna Dahl barndomshem.
Tack var Gunilla!

Ja ni ser ju hur svår de är och se. massor av skog ”innuti” stugan.
Men vi hittade kantiga grundstenar när vi rev lite i mossan som hade dolt de.

Hade man ägt marken själv hade vi byggt upp en ny stuga på grunden som ett fornminne för gammelfarmor Anna Dahl.

Det var tur vi tog oss hit jag och pappa. För början på stigen var det uppsnitslat med norra skogsägarna så det planeras avverkning eller gallring här. Efter att maskinerna varit här kommer ingenting vara sig likt och de lilla spår som finns kvar från den svunna tiden kommer förstöras och tryckas ner djupare i marken. Så vilken tur vi fick den här fina dagen tillsammans för att se vart pappas farmor bodde som flicka en gång för länge sen.