Lördag den 17 september
Jag satte mig på en stor sten och såg ut över den täta morgondimman som täckte hela byn där nere. Ser nästan ut som ett hav. Så förtrollande vacker morgon.
Den här dagen hade jag bjudit in Jill att gå som hundförare med hennes unghund. En gråhund som heter HÄLGE! 😀
Han tog upp nå djur och det drog iväg långt på grannarnas tyvärr. Jag och Jill for och sökte rätt på hunden som hade bestämt sig för att jaga… vad det nu var.. men det var ju på fel marker.

En less hundförare bakom mig! 😀 haha!

Vi gick upp på den här knabben och locka in han. Tillslut så kom han. Visst är de vacker utsikt? Här uppe ska jag nog ta med mig kameran och möta solnedgången nån vacker kväll. Kan bli riktigt effektfullt tror jag!
Sen for vi tillbaka. gubbarna hade tagit fikarast. Vi gjorde ett svep till, men Hälge var lite trött från första svängen som blev rätt lång så han sökte inte så långt. Eller ja de var väl inget som intresserade honom just där dom gick.
Så efter lunch bröt vi för dagen.

Framåt eftermiddagen bestämde jag mig för att gå upp på utkiket. Hemskogshuvudet som det heter. Jag var så fotosugen och det såg ut att bli en fin kväll och dessutom fullmåne!
Jag packa ner matsäck, termos, kameragrejorna, stativet osv.. och eftersom jag är brud tänkte jag göra två saker samtidigt så bössan fick givetvis hänga med! 😉

Hörde inte ett ljud förutom denna lilla rackare som gjorde mig sällskap.

Zooma in med kameran vårat bygge. Jag får gåshud varje gång jag går upp på berget och ser ut över gårdarna. Nedanför där på bild är mamma och pappas gård, fast men ser mest pappas såghus. Tänk att här ska vi bo jag och min lilla familj. Mitt älskade Åskogen!

Det är många som undrar om de här med bilderna på mig själv. Springer jag mellan kamera och platsen jag fotas på och trycker fram och tillbaka, eller har jag jämt en följeslagare?
Nej inget utav dera. Jag är nästan alltid själv när jag är ute (förutom när jag är med Björn då självklart men han kan inte fota än;)
Och de där med att springa emellan på 10 sekunderar känns bara jobbigt och onödigt.
Jag har en liten knapp jag håller dolt i min hand som tar bilderna så ofta som jag trycker. Väldigt smidigt och praktiskt må jag säga. Så där avslöjade jag den hemligheten 😉

När den värmande solen gick ner blev de genast mycket svalare. Jag gjorde upp en eld. Sen ringde en jaktkamrat som satt och kvällspassa bara en bit bort och undrade om jag var ute än.
Han kom och gjorde mig sällskap och vi käka lite. Prata jakthistorier, spökerier å annat spännande. Och inne i tallskogen kom månen alldeles brandgul fram.

Den syntes inte så bra för alla träden och de var ganska svårt att fota när de blev mörkare, har inte utrustning jag skulle behöva för de egentligen. Så många av alla de bilder jag tog blev kanske dåliga tyvärr. Men verkligheten var en annan! Så otroligt vackert de är med fullmåne. Jag blir som ett litet barn på julafton varenda gång! fascinationen, och den lyckan.
Som sagt så satt vi där och prata om allt möjligt!
Då nämnde han att som liten hörde han dessa historier om ”rävaberget” och stugan där de sades de höll på med svartkonst förr i tiden. Jag lyssnade med spänning.
Och att han även idag som vuxen tycker det känns lite olustigt i dessa trakter där stugan en gång fanns. Om de hade och göra med hans vetskap och historier sen barnsben eller om det faktiskt lever nånting kvar i detta område. Det kunde han inte säkert säga men att de är lite småläskigt där.
Sen började vi prata om jakt. Då kom jag in på min allra första jaktdag.
Det var ju 2009 när jag gick naturguide på Hampnäs folkhögsola i Ö-vik.
Då sov vi över på en gammal fäbodvall. Vi skulle egentligen tälta. Men jag minns att jag och tre klasskamrater sov under stjärnhimlen för det var så himla vackert. Andra natten sov vi i ett enkelt vindskydd vi hade byggt ihop av granris. Men förutom de så följde jag med min dåvarande lärare till hennes jaktlag som skulle jaga en morgon då vi var där. Jag fick på med en jätte trevlig hundförare.
(Jag stannade av mitt i berättandet) Vad var de han hette nu igen..? jag tror jag har glömt bort namnet. Han kan ha hetat Jörgen man jag är inte säker.. Jag fortsatte.
Nåja det hände inte så värst mycket i skogen den morgonen men jag minns ändå att jag kunde verkligen förstå de här med tjusningen att jaga trots dom tidiga mornarna som alltid varit min svaga punkt.
Vi gick i en sluttande mossig granskog som såg så där riktigt trollsk ut. Ja du vet som i en John Bauer saga. Det var trevligt och mysigt. Sen tog jag jägarexamen via skolan och sen slapp man ha ångest över sommarens slut som många har. Haha! Så där och då började det. 2009-2010. Jag var då 21 år. Så glad att jag fann detta intresse! eller ska man kanske kalla de livsstil?

Nu kommer jag till dessa sammanträffandena. Sammanträffande som kan göra en så paff och förvånad, glad och nästan full i skratt. Det är nästan lite uppkäftigt vissa sammanträffande.
Den där stugan som min jaktkamrat talade om där det höll på med svartkonst förr i tiden.
När jag nämnde om historien för min pappa senare säger han ”Ja men de är ju där min farmor bodde som flicka. Rävabergs-Anna kalla dom henne. Och så nämnde han en till person som bodde där som jag av respekt för anhöriga inte behöver nämna vid namn. Men vi kallar honom Kalle. Han var synsk och kunde bota olika sjukdomar. Kalle var en gammal vis man tror han blev över 100 år faktisk. Kan va 102 om jag inte minns helt fel av de jag hört. Min gammalfarmor Anna kunde trolla bort vårtor ect..ja dom var såna där riktiga ”trollgummor och gubbar” Jag har ju vetat att min gammelfarmor hade vissa gåvor. Men visste inte att hon bodde på Rävaberget och det var just den stugan som min jaktkamrat berättade om som fick mig nästan att rysa då. Men nu när jag vet vilka personerna var som bodde där skrattar jag. För om än jag inte kände dom så är det ju familj! 🙂 Tänk så roligt sammanträffande. Han har nu lovat att visa mig denna plats där stugan stod. Är bara grunden kvar. Men det skulle ändå vara intressant att besöka.

Det andra sammanträffandet denna vecka var att bara ett par dagar efter att jag nämnt denna Jörgen som jag fick gå brevid och jaga med för första gången i mitt liv. Som jag inte fört på tal på många år. HAN skriver till mig på Facebook. Då ser jag att 2013 skrev jag till honom. För jag hade sett han var med i en jakttidning med sina hundar då. Kände igen han och skrev några rader. Men de hade jag glömt bort. Men nu först 3 år senare såg han mitt mejl! haha
Ibland blir man bara så glad och skrattig av dessa sammanträffandena.
Så himla roligt att vi fick kontakt till att skriva.

Då var jag som sagt 21 och hade aldrig följt med på en enda jaktdag.
Så här 7 år senare har det ju hunnit hända en del grejer. Ja det kanske inte låter som nå stort för er. Men för mig var de faktiskt de. 😀 Tycker det är så kul när såna här saker händer. Å bara 2 dagar efter jag pratade om honom som jag trodde jag hade glömt namnet på. Nåja nog om dessa slumpar och sammanträffande.

Söndag den 18 september

Tidig morgon begav jag mig efter Kronkilen, det är en lång promenad till de här passet, ganska mycket uppförsbacke så jag hant bli varm i musklerna.
Månen från föregående kväll syntes fortfarande men hade börjat blekna och avtog allt efter solen började gå upp i öst.
Jag hörde en hund skälla i stort sett hela morgonen på sca skogen.

Det pratades om älgar i radion och hund som tagit upp osv.. där ett tag var de ganska spännande och jag gjorde mig extra beredd. Men sen avtog spänningen och hunden var långt borta. Då är de fint med kaffe!!

lyssnade i mina kåpor om de lät nå knakande ljud. Jag brukar tänka att den ljudförstärkningen jag har i mina peltorkåpor är samma fina hörsel älgarna har. Så ibland nämns jag knappt dra upp dragkedjan eller äta för att de låter för mycket i kåporna så då tänker jag att älgarna hör de också! haha det tycker jag är en bra filosofi att gå efter. Om än något så sträng mot en själv när man sitter där och är jätte hungrig eller jätte kall. Haha! 😀


I veckan har det blivit nåt kvällspass också. Men det har inte hänt nå spännande.

Dock var solnedgången heeeelt magisk där jag satt på Stordalen.

Det är banne mig så man blir religiös av naturens vackra skådespel. Jag blir så himla varm och harmonisk i hela min själ när jag får vara ute omsluten av allt det vackra.

Sen har vi varit ute två bärsvängar till. Björn älskar att plocka bär. Men han stoppar dom i munnen istället för i hinken 😀
Sen när man kommer hem och senare kollar bajsblöjan är de en riktig björnskit. HAHA! där är barr, hela lingon och hela blåbär. Man ser som int skillnaden på bjönspillningarna efter att Björn varit med mamma i skogen. 😀

Morfar var också med en utav dagarna och plocka lingon med oss. Jag har fått ihop rätt mycket nu. Men jag ska nog ut en sväng till för det är så roligt när det är så mycket lingon detta år! Har fått ihop ca 20 kg hittills. Men har gett bort de mesta. Det jag har plockat nu i veckan och de jag ska plocka här näst ska jag göra glögg utav och sälja på våran årliga julmarknad vi brukar ha här i Åskogen.
I vanliga fall brukar jag inte ha tid med lingonplock eftersom den säsongen infaller mitt i jakten. Dock brukar blåbärsplock finnas tid till då det är i augusti.
Men detta år då jag är mammaledig har vi ju så fria dagar och Björn är ju större och lättare att ha med än förra september då det bara var kolik hela hösten. Då hade vi ingen ork till de.
Så det är bara passa på och ta tillvara på denna tiden för nej,, den kommer inte igen.
Det är så sant.
Nu ska jag sova några timmar sen upp och hoppa och fälla en grann en! 😉