Idag tog vi ett sista farväl av en god vän. Det var otroligt tungt. Att begraven ung människa är de värsta begravningarna.
Jag kan inte ens föreställa mig den tomhet och smärta föräldrarna måste känna.
Jag har själv en son som snart ska få fira sin första födelsedag.
Tanken på att han skulle försvinna från oss gör mig panikslagen och rädd.
Den smärtan är nog helt obegriplig för oss som aldrig behövt uppleva den.
Jag har två fd skolkamrater som är i den verkligheten. Det är så mycket som är orättvist här i livet som vi bara måste acceptera för det är inget vi kan styra över.
Jag tänker på dom ofta, jag tänker på många som kämpar med sin sorg just nu.

Det var en väldigt vacker begravning. Fina ord sades i kyrkan och musiken var så passande och så fin! Inte ett öga var torrt och jag tror jag kan tala för samtliga som var där.
En stor kyrka som var nästan fullsatt tyder på att han var en väldigt omtyckt fin människa.
Men nu är han en ängel någon annan stans.
Jag frågar mig ständigt varför dom unga och dom bästa ska måste lämna tidigt.
För det är så det känns.
En stund på jorden som hon sjöng i kyrkan. Men den stunden du var på jorden gjorde du verkligen ett avtryck i våra hjärtan och sinnen.
Jag andas in den friska sommarluften i mina lungor. Blickar upp mot den vackra himlen och njuter av det vackra omkring mig.
Ingenting tas för givet, när solen gått ner är vi en dag äldre och något nytt inväntar.
Ta till vara på allt mina vänner. Livet är alldeles för kort.