Pappa kom hem

Förra helgen var en mardröm. Och denna vecka har varit kaos. Tänk så fort livet kan vända från att vara lyckligt och trevligt till oro och sorg.

I lördags dog en vän till oss som jag har skrivit om i tidigare inlägg. Och i måndags åkte vi in på akuten med pappa som varit ”magsjuk” och riktigt dålig i ett dygn. Men när mamma såg att pappa vingla å fick ta stöd mot väggarna tog hon blodtryck. Med skyhögt blodtryck vart de snabba ryck mot Sunderby sjukhus. Dom röntga huvudet och när läkaren kom in i rummet och berättade svaren från röntgen så var de som om allt bara stanna. Helt surrealistiskt. Stroke.

Två blodproppar i hjärnan. Tårarna bara rann, hjärtat rusade iväg på mig och allt kändes som en mardröm. Men jag har fortfarande inte vaknat från den. Hur kunde detta hända? Pappa som håller igång och motionerar, brukar ingen tobak eller alkohol. Hur?… HUR??
Det känns så sjuk jävla orättvist!
Pappa som alltid varit frisk som en nötkärna.
Nu låg han där på sjukhusbädden inkopplad i massor av sladdar. Sån hemsk upplevelse när man ser ens förälder ligga där.
Tårarna kom oavbrutet, men jag ville inte visa pappa min rädsla och tårar. Ville inte göra honom orolig. För jag tro inte han uppfattade då vad och hur allvarligt det var.

Och så kom tankarna på husbygget. Jag började klandra mig själv att det var mitt fel att pappa låg där med stroke pga att han kanske känt sig stressad med husbygget eller nåt sånt. Han är ju ingen ungdom längre, men han är ju så pigg och stark så man tänker inte på hans ålder.
Med svag röst sa han, nej nej så får du inte tänka. Så är det inte. När jag pratade med honom om de. Kändes ju skönt att höra de från honom. Men jag fortsatte klandra mig själv och jag tror nog jag delvis gör de fortfarande. Om än jag vet nu att hans sjukdom har med ärftlighet och kanske lite med kostvanorna att göra.
Men det är så svårt. Jag älskar min pappa så otroligt mycket! Jag kan inte leva utan honom! Jag är inte hel utan honom. Det är och har alltid varit jag och pappa. Vi är ju dreamteam.

Han ligger på strokeavdelningen nu sen måndags. Jag och mamma har varit och hälsat på varje dag. I början på veckan har han nästan bara sovit. Varit inkopplad med massor av slangar och dropp eftersom han inte fått behålla nån mat eller ens haft ork att äta.
När jag var dit tidigare så ville jag bara gråta i hans famn.
Men har hållit tillbaka tårarna tills jag gått därifrån. Det är så viktigt nu att visa sig stark inför honom. Jag vill inte att han ska se mig ledsen och bli ledsen och bekymrad själv.
Jag vet att han är jätte bekymrad över husbygget för de är en del kvar som inte jag eller någon annan behärskar som har med takkonstruktionen att göra.
Och ritningen på den finns endast i hans hjärna.
Jag visar min mest självsäkra sida jag kan och säger att de där ordnar sig. Vi har koll på läget osv. Men i själva verket vet jag inte hur vi ska kunna gå vidare med bygget när de kommer till de där speciella taket. Jag vet varken ut eller in.
Jag vill bara skrika och gråta samtidigt.
Jag önskar jag hade mer koll på den där takkonstruktionen. Jag önskar det fanns en ritning på den. Jag önskar jag frågade honom mer innan han blev sjuk.
Men det är klar att man litar ju på att han ska vara med från början till slut.
Inte tänker man på att sjukdomar och elände väntar runt hörnet.
Dessutom är det svår å ha 100 % koll när man är småbarnsförälder.Jag kan ju inte vara på bygget alla dygnets timmar.
Nu vi måste ju få det under tak så fort som möjligt. Men vi har kört fast.
Jag har provat ställa några enkla frågor om de där till honom och han svarar men det blir så svårt att förstå helheten. Sen får man ju inte fråga för många frågor åt gången. Det blir för mycket för honom i hans tillstånd just nu. Och jag vill inte riskera nånting som har med hans hälsa att göra.
Så jag tar på mig min mask med mitt leende och pigga uttryck. Jag säger att vi har koll på läget och allt de där med bygget ordnar sig.
Jag ser på han att han blir så glad och lättad över de som känns som en lögn just nu från min sida.
Men allt för att han ska slippa tänka och oroa sig över de. Nu måste han bara fokusera på att bli frisk! Och eftersom han inte kan läsa de här nu när han ligger på sjukhus så kan jag dela med mig av de här känslosamma blogginlägget.
Min älskade lilla pappa..
Jag är så himla ledsen och orolig. Jag har svårt för att somna och svårt för att äta. Mina tankar är ständigt hos honom.
Jag har gråtit mig svullen i ansiktet i stort sett hela veckan. Jag är så rädd!
Jag känner sån otrolig stress. Stress över hans hälsa och stress över att huset måste komma under tak och allt hänger på mig för jag är den som ”vet” mest med husbygget av mig och Anton eftersom jag varit med pappa mest.
Det känns som att allt hänger över mina axlar. Jag känner mig som en fågelunge som nu blir utknuffad till att lära sig flyga helt plötsligt. Men jag är inte redo. Jag har så många frågor.
Jag drömmer mardrömmar varje natt. Och när jag vaknar fortsätter dom.
Snälla pappa bli frisk och kom hem! Jag är så ledsen att detta drabbat honom. Ingen vet i detta skede hur lång tid de kommer att ta och hur mycket som kommer komma tillbaka av hans normala liv.
Jag hoppas och ber att han kommer bli helt återställd. Han måste bli de!

Men dom två senaste dagarna han han gjort enorma framsteg. Han orkar prata mer och nu äter han igen och får behålla maten. Han går lite bättre också om än det är ostabilt fortfarande.
Han drog till och med ett litet skämt här senast och han säger att det är tråkigt och långsamt på sjukhuset. Det är så skönt att höra om än jag lider med honom. Men att han är uttråkad så sjukhuset betyder ju att han har mer begrepp om tid och rum så han har faktiskt piggnat på sig mycket bättre senaste dagarna. Det gör mig så otroligt lättad och glad!
Jag känner mindre oro när jag sett dessa framsteg från de här två dagarna.
För några dagar sen när stormen kom då var det illa. Oron för pappa, ledsen, maktlösheten.
Orolig för bygget var jag också.
Jag for ut till Åskogen och gavlarna stod kvar.Inget träd hade blåst ut heller tack och lov. Jag och Anton hade varit kvällen innan och stävat upp dom bättre och täckt ännu mer med plast runt om. Jag börja täcka takstolarna som vart glömda. Jag var själv i regnet och blåsten, Björn sov i bilen. Regnet piskade horisontellt in mot kroppen och blåsten tog presenningen all världens väg. Det var iskallt och de var ett jävla skitväder milt sagt.
Jag täckte dom så gott jag kunde på egen hand och svor åt blåsten och regnet.
Sen sprang jag och samlade in alla andra lösa ting på gården, trädgårdsmöblerna, täckte mammas blommor, å ja gud vet allt..
Så hade regnet på bara en liten stund tyngt ner presenningen över takstolarna så då var det bara å göra om de. Pappa vars är du..
Maktlösheten över sjukdomar, busväder å allt elände man inte kan rå över.
Dagen efter värsta stormen for jag ut till bygget igen. Tack och lov såg de bra ut. Några träd hade blåst ut men de var nå spätallar och de var en bit från huset som tur va.
Så ja denna vecka har varit kaos på alla sätt och vis.
Men jag ser nu ljusare på framtiden om än jag fortfarande känner maktlöshet och hopplöshet. Oron och stressen är kvar givetvis. Men det känns lite bättre.
Idag var vi på bygget och såga upp två fönster som var ogjorda och spantra upp en vägg i hallen. Jag tror det gick bra.
Kändes lite sorgligt att vara på bygget utan pappa. Hans kaffemugg låg kvar där, hans skogshuggarhjälm å allt sånt där. Kändes så konstigt när han inte var där med mig.
Men tankarna och fokuset hamna snabbt på bygget så allt skulle bli rätt.
Var sjukt läskigt å börja såga i timmerväggen. FÅR INTE BLI FEL! Men de gick ju bra.
Imorgon ska vi ut dit igen och fortsätta spantra.
På måndag ska jag och hälsa på pappa igen. Då kanske han orkar med några frågor till om de där specialtaket.
Och så hoppas jag snart jag får ett telefonsamtal från en person som jag hoppas har tid att hjälpa oss med detta. Han är vårat enda hopp som det ser ut nu.
Vill också tacka alla som har hört av sig och visat sitt stöd i denna jobbig tid.
Jag vet själv att de känns jobbigt att höra av sig till folk som har sorg eller har en tuff tid. man vill liksom ”inte störa”
Men en sak är då jävlart säkert. Så här känner då jag, det är nästan värre med folk som INTE hör av sig eller låssas som att det regnar.
Nu ska jag gå och lägga mig och försöka drömma en bra dröm. Jag vill drömma att pappa blir frisk och helt återställd. Jag ska drömma att vi hugger tallar i skogen, eller kanske är ute och kollar läget på markerna, dricker rivit kaffe och spelar munspel.
Det ska jag drömma.

Avslutar med denna fina text på en visa som pappa lärde mig som liten
Den brukade vi sjunga och jag tycker om den lika mycket nu som då.
Godnatt.

2016-06-07 16.18.17

Pappa kom hem, för vi längtar efter dig
Kom innan sommarn är slut lilla pappa.
Åskan har gått,
och om kvällen blir det mörkt,
stjärnorna syn nu på himlen igen.

Allt jag vill ha är ett  halsband av korall,
ingenting annat det kostar så mycket.
På våran tomt 

är det nu så mycket bär
och fullt i ungar har fåglarna där.

Sjön är så varm
Och jag badar varje dag,
och jag hoppar i
utan att bli rädd,
för nu simmar jag så bra.
Vi har så fint nu i vårat lilla skjul,
och en liten gran har vi också sett,
den som vi ska ha till jul.

Detta har jag
skrivit nästan bara själv
och jag ska börja i skolan till hösten.
Pappa kom hem!
Jag vet något som du får.
Nu slutar brevet från din Ellinor.”

Evert Taube

 

 

Om lenasoderberg

Jag heter Lena och är en tjej på 27 år. Jag och min familj håller på att bygga hus i min barndomsby Åskogen, 2 mil norr om Boden. Vi har en son född augusti -15 och är nu mammaledig. Men jobbar annars åt en byggfirma här i Boden. Mina intressen är friluftsliv av olika slag. Jaga, fiska, allt som har med naturen att göra! :), min familj och vänner, foto, pyssel och såklart min cockerspaniel pojke Charlie. Man kan säga att jag är en norrlandstös med skinn på näsan som gillar att bryta mot normerna :D Min blogg kommer mycket handla om det jag nyss skrev, Min vardag helt enkelt! :)
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Pappa kom hem

  1. Henrik Perssons skriver:

    Usch va hemskt! Hoppas att det ordnar sig på bästa möjliga vis med din far och bygget.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s