Minusgrader, svag vind, frosten ligger glittrande på myren där jag sitter i de nya tornet vi byggde i sommras.
En hund skäller en kilometer ifrån mig på grannlaget.
Varje andetag blir som rökmoln ur min mun som också avslöjar hur vinden ligger.
Promenaden till passet gav bra cirkulation i en morgontrött halvfrusen Lena.

Men man blir ju förstås kall igen efter en stunds stilla sittande.
Men de är bara och bita ihop och vänta på att höstsolen sakta ska tränga igenom och kanske de en smula värme.
Grannlaget tjattrar på som bara den på radio, blir irriterad och stänger av.
Sakta kommer solen upp och de blir genast lite trevligare.
Provar locka lite då och då..

Efter fyra timmar kan jag inte känna fötterna längre så jag bestämmer mig för att gå ner å göra upp en liten eld. Hunden var ändå inte på G i min närhet.
Sätter mig mot en stock och grillar fötterna tills jag får tillbaka känseln.
Kort därefter avbryter vi och åker ner till byn.
Bestämmer att en i laget ska gå en sväng till medan vi sitter på vägpass.
Brukar ju inte hände på mycket mitt på dan i skogen så jag hade inte stora förväntningar precis.
Hör på radion att han som gick snart var framme hos mig.
Hör nåt prassel i skogen framför mig och trodde det var han som kom. Men nej där var en älg av nåt slag. Kunde inte se så tydligt.
Pulsen höjs, jag osäkrar mitt vapen och gör mig beredd på att den ska springa över vägen. Och mycket riktigt!
Först då såg jag vad de var för djur. En kviga. Men som ni som jagar känner till så går ju allt så snabbt. Älgen hade blivit stött av hundföraren. Och på en sekund var den borta.
Så här i efterhand känns de jävligt surt! Jag hade kunnat skjuta min första älg för detta år idag! Jag hade läge men ändå inte..
Kändes inte rätt och allt gick super fort.
Nåja jag slipper ångra ett skott som kanske inte hade gått vägen. Men man tänker ju alltid i efterhand ”tänk om…”
Så nu är jag så triggad så de blir kvällspass med lock i förhoppning om att de ska komma en ny och bättre chans till mig! 🙂

På återseende!