En dag som fick en annan vändning :/

Hej!

Idag fick jag en välförtjänt ledig dag med sovmorgon efter över en veckas arbete. Kändes verkligen SÅ skönt att få sova ut och självvakna utvilad och pigg.
Jag och pappa tog oss en promenad till storvägen med varsin spade för att skotta bort dom stora snövallarna som har bildats av all plogning.
Skymmer sikten när man ska ut på landsvägen från våran lilla grusväg.
Så kommer Charlie i full fart som en raket. INTE BRA!
Vi var så nära vägen där dom kör typ 100 :/ lyckades locka till mig han och gjorde ett provisoriskt koppel av pappas skärp och gick över till Janne och fråga om min hund fick vara där en stund medans vi skotta. Och det gick bra 🙂
Efter vi skottat bjöd Janne på te (kaffet var slut) vi satt och surra.
Kom två till och hälsa på i samma veva. Hos Janne samlas alla.
Han borde verkligen öppna ett café! 🙂
En halvtimma senare kommer en traktor och skottar bort vallarna.
Haha det är ju så typiskt! nåja de var då de samma.
Då vart det ju ännu bättre gjort.
Så nu är de fri sikt när man ska ut på landsvägen.
Sen gick vi hem mot ”Söraheden”
Vi bestämde oss för att ta en skidtur ner mot Björnmyrdalen och kolla Jannes utfodringsplats en sväng.
Det var -14 gradet och solen gnistrade så där vackert på hemskogshuvudet.
Vi skidrade ner mot dalen och på håll såg vi 6-7 frodiga rådjur skuttandes in mot skogen där vi störde dom i middagen.
Skidrade ända fram till utfodringen och grävde fram mer havre/korn från den stora säcken.
Sen skidrade vi mot Hundsjöhållet och in i de tätaste skogen. Tills vi kom ut på en rågång som vi följde tills vi kom på en väl plogad traktorväg jag inte kände till. Sen fattade vi var vi var.
Jag trodde vi var gränsen mellan Hundsjö/Åskogen men vi var på Hundsjös mark. 
När vi sedan kom till  gränsen av Hundsjön/Åskogen skulle vi skidra över ett stordike. Där ramla pappa.
Jag ropa om det gick bra. Jo sa han det gick bra.
Men sen såg jag på han att de gick nog inte så bra.
Han satte sig och vila över en vindfälla som korsade diket, perfekt höjd att sitta på.
Han hade vridit till knät på nåt sätt när han ramlade.
Han försökte ta sig upp och krångla på (det var ett högt dike)
Såg de inte gick så bra för min lilla pappa ❤
Tog av mig skidorna och hoppa ner i diket och hjäpte pappa av med skidorna och trampa upp en ”stig” av nåt slag så fick vi krypa upp ur diket som likna mer en skyttegrav. Väl uppe vila vi.
Ringde mamma som var i stan och gjorde ärenden och förklara läget och vart vi var. Hon började fara mot Åskogen med desamma.
Som tur var så var vi inte långt ifrån vägen då. Bara ett par hundra meter.
Men det var nog så jobbigt för en med skadat knä.
Det var kört med skoter en bit mot plåtförådet som vi följde så vi slapp plumsa så mycket.
Väl framme vid vägen tog jag av oss skidorna och anordna en liten sitt bänk på en snöhög av skidorna som pappa fick sitta på pälshandskarna som varit i min jacka större delen av skidturen fick vara värmedyna.
Tänkte inte dom gjorde nån nytta. Onödigt att ta med dom de räckte ju med lovikavantarna. Tänkte jag tidigare när jag upptäckte att jag klätt mig lite väl varmt. Men nu kom dom gamla pälshandskarna till bra nytta.
Min älskade pappa får ju inte frysa.

Och så är ju min pappa lite rolig av sig.. Han vill inte erkänna när nånting dåligt drabbar honom. Tex.. -Har du mycket ont?
– Nej! blir då svaret fast man ser att de gör ont.
– Fryser du?
– Ähhhh int är de så farligt …osv osv.. Och så kämpar man på tills man tvingar honom att göra som man säger.
Haha! Tillslut får man hjälpa honom 🙂
Mamma kom med bilen ganska snabbt och vi packa in skidor och allt i bilen och kör hem till värmen.
Så fick han vila. Mamma som är f.d sjuksköterska titta på knät och klämde och kände. Ringde även sjukvårdsrådgivningen.
Efter middagen hände ett mirakel.
Från att pappa fått stötta jätte mycket på min axel när han gick till matbordet. Och efter middagen så kände han att han inte behövde stötta. Han prövade gå utan nåns hjälp ch han gick utan att de smärta.. Inte som tidigare i alla fall.. Ömmade bara lite och vi såg verkligen skillanden!
Gubben haltade ju knappt. Vilken lättnad! gud så glada vi blev! 🙂
Det har verkligen gjort ont i hjärtat att se pappa ha ont.
Inte en enda alvedon hade vi i medicinskåpet heller.
Enda vi kunde göra var å linda knät.
Så skumt att smärtan bara försvann! Hoppas den inte kommer tillbaka.
Och hoppas inte pappa får nå senare besvär av denna incident.
Våran skidtur började ju så bra! Och när vi just fått räta på vart vi var så hände detta. Tur i oturen att de inte var längre in i skogen!
Och att vi visste exakt vart vi var.
Nu blir de mycket vila för pappsen.
Jag ska se till han han inte skuttar iväg allt för fort.
Nu är de vila som gäller!

Om lenasoderberg

Jag heter Lena och är en tjej på 27 år. Jag och min familj håller på att bygga hus i min barndomsby Åskogen, 2 mil norr om Boden. Vi har en son född augusti -15 och är nu mammaledig. Men jobbar annars åt en byggfirma här i Boden. Mina intressen är friluftsliv av olika slag. Jaga, fiska, allt som har med naturen att göra! :), min familj och vänner, foto, pyssel och såklart min cockerspaniel pojke Charlie. Man kan säga att jag är en norrlandstös med skinn på näsan som gillar att bryta mot normerna :D Min blogg kommer mycket handla om det jag nyss skrev, Min vardag helt enkelt! :)
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s