Ja nu var de ju ett tag sen men jag måste ju som ändå skriva om denna dag.
Det var nämligen så att jag gästjaga öster ut och hade fått låna en hund att gå med.
Jag har gått med hundförare flera gånger men aldrig fått smyga fram eller gått med hund själv. Så det var första gången för mig.
Texas (vovven) Hade sprungit hela gårdagen så han såg inte ut å vara så där jätte mycket på hugget. Var bara kring 50 M ifrån mig. Men så drog han iväg på ett längre sök. Och 300 M ifrån mig skäller han.
Hjärtat slår lite fortare, jag kollar på gpsen och ler för mig själv. Den hunden kan man lita på.
Erik som går med sin hund Urek ett annat område ringer mig och säger att hans hund är påväg till Texas. Och de dröjer inte länge så ser jag han på min gps också. På väg rakt mot Texas ståndskall. Texas och Urek går inte så bra ihop men dom skällde fint ihop 😉 Jag smög genom björkskog och sly. Tror aldrig jag har smygit så långsamt och försiktigt i hela mitt liv. Kollar gpsen mellan varven och dom står stilla kvar och skäller konstant. Och de är SÅ SPÄNNANDE!!
Men de är små björk kvistar precis överallt på marken som knastrar under skorna. Jag kommer aldrig kunna smyga mig nära dom om de ska låta så här tänker  jag. Men blir nöjd och glad så långt jag kommer fram ändå. Jag hade inte förväntat mig detta idag hur som helst. Jag skulle vara nöjd om jag bara kom ut ur skogen som jag har blivit visad typ 😛
Men jag gjorde verkligen mitt yttersta för att komma så långt fram som möjligt.
Högre och högre blev hundskallen allt efter som ju närmare jag kom. Sen var jag ca 40 M ifrån dom och jag ser en av hundarna.
Men jag fattar inte vart älgen/älgarna är i snåren där. Ser sedan en brun puckel bland granriset, och de är inte i mankhöjd som en älg. Helvete tänkte jag, är de en nalle jag har smygit på nu så drar jag! haha.
Men så reste sig en ko med kalv upp ur mossan och tittade misstänksamt åt mitt håll. Och då fick jag de bekräftat att de var ingen nalle. Tack och lov! Dom hade förmodligen legat och ätit i ”lugn och ro” med två skällande hundar innan dom anade min närvaro. Men dom stack inte. Kon tittate länge misstänksamt mot mig.
Såg bara i princip huvet på dom båda resten var räckt i granar och kvistar. Kalven gömde sig bakom kon så det blev inget läge för mig. Unghunden sprang till mig vid flera tillfällen och kolla vad fasen jag pyssla med. Han undra säkert varför jag aldrig sköt 😛

Såg bara huvudet på kalven liksom mamman. Och när jag hade sikte på kalven så såg jag inte vart alla hundarna stod. Vågade inte chansa så jag väntade lite till.
Och när jag hade koll på båda hundarna då hade så klar kalven vänt på huvet så jag inte såg de i gluggen. Och där stod jag, och så där höll de på i en halvtimme. Kalvens lilla huvud kika fram i gluggen, jag zooma in kikaren på max. Jag såg att hundarna stod perfekt och då tröck jag av.
Den föll direkt. Snabbt mantla om och zooma ut allt på kikaren och var beredd på kon som hade hoppat fram från busksnåren och visa hela stora fina bredsidan. Var ett mycket fint läge jag hade. Men då såg jag inte var hundarna var. Dom hade förflyttat sig och jag ville inte riskera deras liv. Man hör ju hela tiden om jägare som skjuter lika många hundar som älgar , typ! vill inte vara en av dom.
Så jag lät kon löpa. Och Texas efter. Urek hade stannat vid kalven, och tur var de ju att inte båda hundarna gjorde de för då hade de blivit ett jävla liv!
Samtidigt en bit bort bakom mig satt Erik på en stubbe och lyssna och hörde knallen och log. Han blev oerhört stolt och glad och tänkte YES när han hörde knallen. Har han då berättat för mig 🙂
Texas ställde kon 300 M ifrån skottplatsen. Pröva locka lite på den. Men vi sket sen i de och tog ur kalven. Sen kom hunden tillbaka.
Ja jag var stolt över mig själv. Det syntes nog också så oerhört glad jag blev! Hade verkligen inte räknat med detta första dan som hundförare å allt. Så nu är jag ju helt såld för detta! och måste köpa en älghund också som småning om. 🙂
När jag sköt min första älg på pass tidigare i höst så pumpa ju adrenalinet rejält och efteråt var jag helt skakig. Men de var inte riktigt så nu. Klart de var adrenalin med. Men eftersom jag smög och stod och avvakta allt samanlagt inom en tid av 1,5 timma så är man som så inne i de så jag var inte lika nervös. På passet gick allt så jävla fort så jag tror de var därför allt upplevdes som mer hjärtklapp och skakigt. Hur som helst,
Jakt är utan tvekan de bästa som finns!